Kalas leklandet delfinen
Alltså alla deras ytterkläder som de brukar ha kvar där, och som vi bara tar hem för att tvätta eller kolla igenom till helgen. Julafton kom och gick med glada miner, fina julklappar och massor med mat helt enligt tradition och plan. Tre dagar senare var resan till Björnrike, tillsammans med min mor och bror, planderad över nyår. Bilresan Vis av erfarenhet planerade vi resan utifrån utflyktsmål och rimliga restider.
Vi startade kl 8, utan alla ytterkläder från föris eftersom det fortfarande var stängt där, och körde 2 timmar till Gävle. Där besökte vi Leklandet Delfinen i ca 90 minuter. Det slog mig, återigen, hur smutsigt det måste vara — på lekland generellt, men här i synnerhet. Alltså hur mycket skit som finns på typ alla exponerade ytor därinne. Det liksom kändes på händerna. Lunch Efter besöket körde vi vidare den korta biten till Max för lunch.
I bilen blev Adrian ledsen och stoppade handen i munnen, varpå Björn och jag kom överens om att vi hädanefter alltid ska tvätta händerna innan vi lämnar ett lekland istället för att vänta tills vi kommer hem, för han hade också tänkt på att det var ganska smutsigt. Lunchen passerade helt enligt tidsplan, sen satte vi oss i bilen och körde resten av vägen i mer eller mindre ett sträck.
Björn tröttnade snabbt och lät mig köra. Sämsta medpassageraren Det är så att jag har svårt att slappna av när andra kör, särkskilt om barnen är med. Jag inbillar mig att jag kan kontrollera framfarten från passagerarstolen om jag stirrar på vägen och låtsas att det är jag som kör.
Bästis och Snällis
Det här gäller främst när det är dålig väg och jag blir rädd att vi ska köra av vägen. Det är lättare när jag kör själv. Det vet Björn. Inte för att han kör dåligt, utanför att jag är nervös. Framme Vi kom fram kl Jonas och mamma hjälpte till att packa ur bilen, mamma hade gjort middag så det vara bara att sätta sig. Sen följde uppackning och kvällsstök, barnen somnade och senare också vi.
Sånt jag skriver om
Man blir ju så konstigt trött av att resa. I kölvattnet på delfinen Kl vaknade vi av att Adrian kräktes i sin säng. Han kunde liksom inte sluta. Vi bytte lakan, bäddade om, sanerade badrum och pojke efter bästa förmåga men eftersom han fortsatte att kräkas med minuters intervall så … ja, Björn gick och lade sig igen och jag tog första passet. Men jag var uppe i varv och ville inte lägga honom utan att vara säker på att det lugnat sig, så vi la hans madrass på golvet i badrummet och efter ca 90 minuter kunde han lägga sig där och titta vidare på barnsånger på youtube.
Då gjorde Simon entré i badrummet i armarna på sin mormor. Själv var han lite skakig, men när han upptäckte att det visades barnsånger på youtube så hjälpte han till att tvätta sig så att han kunde installera sig på toaletten och titta han också. Så kom det sig att 8 timmar efter ankomsten till barnens allra första skidvecka, så satt den ena och vände ut och in på sig på toaletten och kräktes oberört nån gång i hinken framför sig, medan den andra vilade under en handduk på golvet och glatt tittade på tecknade barnsånger, och jag satt i dörröppningen med datorn i knät och sorterade foton.
Hoppborgar
Kl bedömde jag att det gått tillräckligt lång tid utan vidare attacker, då hade jag härdat ut tillräckligt länge för att kunna gå och lägga mig och räkna med att Björn skulle ta eventuella kommande incidenter, utan min hjälp, med gott samvete. Simon installerades på sin madrass, men på köksgolvet denna gång för att kunna minimera eventuell förödelse. Adrians resesäng fodrades med handdukar och så somnade alla.
En timme senare vaknade jag av att Björn slängde en arm på mig och frågade om det var min mage som bubblade. Ett par timmar senare vaknade jag av att Adrian var redigt upprörd — såklart han var; han hade ju bajsat ner sin säng — och Björn inte stod att finna. Det visade sig att han hade gått för att fråga efter ett ställe att tvätta på, så mamma hjälpte mig att sanera vår yngste familjemedlem med tillhörande säng för andra gången.
Jag var så trött den dagen.