Insekternas liv
Ett liv med insekter — och inget utan dem 16 februari 11 min I min bok Tyst jord fortsätter jag det som blivit min livsuppgift: att få människor att verkligen uppskatta insekter, eller åtminstone respektera dem för allt de uträttar. Men i Tyst jord är mina skäl mörkare än vanligt. Vi är på väg mot en insektsapokalyps som kommer förändra världen högst påtagligt för oss själva.
Därför vill jag verkligen förklara varför vi behöver lära var och en att redan från tidig ålder värna om de här små djuren — varför de är så viktiga. För insekternas framtid är också vår framtid.
Jag har varit fascinerad av insekter i hela mitt liv. Ett av mina första minnen är när jag, fem eller sex år gammal, hittade några gul- och svartrandiga larver som åt av gräset som växte i sprickorna i asfalten längst bort på skolgården.
”Våra liv hänger på insekterna”
Jag tog vara på dem, lade ner dem bland smulorna i min tomma lunchlåda och bar hem dem. Mina föräldrar hjälpte mig att hitta mer av den sorts löv de ville äta, och så småningom förvandlades larverna till vackra rödsvarta fjärilar europeiska läsare känner kanske igen namnet karmosinspinnare. För mig framstod det här som trolleri — och det gör det fortfarande. Jag blev fast. Sedan dess har jag på något vis lyckats göra mitt barndomsintresse till mitt levebröd.
Insekter – anatomi och fortplantning
I tonåren ägnade jag alltid helger och skollov åt att försöka fånga dagfjärilar med nät, locka nattfjärilar med sockrade beten eller samla skalbaggar med hjälp av fallfällor. Jag köpte exotiska fjärilsägg på postorder från specialister och såg dem växa till märkliga, regnbågsfärgade larver som med tiden blev till enorma och praktfulla fjärilar: gröna månspinnare från Indien med långa svansutskott, påfågelspinnare från Madagaskar med effektfulla ögonfläckar och gigantiska chokladbruna atlasspinnare från Sydostasien, den största nattfjäril som finns.
Att läsa biologi var ett givet val när jag blev antagen till Oxford University, och längre fram doktorerade jag på en avhandling om dagfjärilars ekologi vid Oxford Brooks, det betydligt mindre snofsiga universitet som ligger på en höjd öster om Oxford. Efter det lyckades jag få lite olika forskartjänster: först en vid Oxford University där jag studerade den skäckiga trägnagarens mycket speciella parningsbeteende, och sedan en vid ett statligt labb i Oxford där jag undersökte hur nattfjärilars skadeangrepp kan bekämpas genom att bespruta grödor med virus.
Eftersom jag helst inte ville döda insekter avskydde jag det jobbet, och jag blev oerhört lättad när jag erbjöds en fast tjänst vid institutionen för biologi vid Southampton University. Det var där jag började specialisera mig på humlor, som för mig är de mest bedårande av alla insekter och här är konkurrensen hård. Jag blev fascinerad av hur humlor väljer vilka blommor de ska slå sig ner på och ägnade fem år åt att komma fram till att de undviker tömda blommor genom att sniffa på dem, i jakt på den svaga doften av en annan humlas illaluktande fötter.
Jag fick klart för mig att humlor, trots sin lite drulliga och nalleaktiga framtoning, är smarta djur och insektsvärldens intellektuella giganter — de kan navigera och lära in var riktmärken och blomrika ställen finns, tar effektivt vara på läckerheterna som döljer sig i raffinerade blommor och lever i komplexa samhällen där ränker smids och regentmord inte är ovanliga.
Jämfört med dem tedde sig fjärilarna jag jagat i ungdomen nu som vackra men dumma i huvudet. Hemma på tomten i Sussex har jag tillbringat oräkneliga timmar på mage och sett gräshoppor uppvakta en partner och mota bort rivaler, tvestjärtar ta hand om sina små, myror mjölka honungsdagg från bladlöss och buksamlarbin skära till löv att tapetsera boet med.
Att följa insekter i spåren har gett mig förmånen att få resa över hela världen, från Patagoniens öknar till de istäckta topparna i Nya Zeelands fjordlandskap och de fuktiga, skogsklädda bergen i Bhutan. Jag har sett svärmar av fågelfjärilar suga mineraler från leriga flodstränder på Borneo och tusentals eldflugors bakkroppar blinka i takt i nattmörka träskmarker i Thailand.
Jag har haft fantastiskt roligt.
Ett liv med insekter – och inget utan dem
Samtidigt har jag kämpat med vetskapen att insekterna blir allt färre. Det är 50 år sedan jag tog vara på mina första larver där på skolgården, och för varje år som gått sedan dess har det blivit lite färre fjärilar och lite färre humlor — lite färre av hela den myriad små rackare som får världen att fortsätta fungera. De här fascinerande och fantastiska djuren är på väg att försvinna, myra för myra, bi för bi, dag för dag.
Uppskattningarna skiftar och är långtifrån exakta, men troligen har insekterna minskat i förekomst med åtminstone 75 procent sedan jag var fem år.
Jean Henri Fabre: Insekternas Liv
Det vetenskapliga stödet för det blir starkare för varje år, i takt med att allt fler studier publiceras och vittnar om att populationer av fjärilen monark kollapsar i Nordamerika, att skogs- och gräsmarkernas insekter dukar under i Tyskland och att utbredningsområdena för humlor och blomflugor till synes obönhörligt krymper i Storbritannien. År , tre år innan jag föddes, kom boken Tyst vår där Rachel Carson slog larm om de fruktansvärda skador vi tillfogade jorden.
Hon hade gråtit om hon fått se hur mycket värre det har blivit. Insektsrika och naturliga livsmiljöer som slåtterängar, våtmarker, hedar och tropiska regnskogar har utsatts för storskalig skövling genom att schaktas sönder, brännas ner eller plöjas upp. Problemen med bekämpningsmedel och konstgödning som hon uppmärksammade har blivit betydligt mer akuta — den globala miljön tillförs nu uppskattningsvis tre miljoner ton insektsgift medel varje år.
Vissa av dessa nya bekämpningsmedel är flera tusen gånger giftigare för insekter än något av dem som fanns på Carsons tid.