Delfiner sverige
Genom att slå på vattnet kallade man på delfiner som drev in fisk mot stranden. Männen gick ut i vattnet med nät på träställningar och fångade mycket fisk, mest den exklusiva arten mulle. Äldre fiskare i byarna kan också berätta hur det gick till, säger Jedna. Han har hyrt en fyrhjulsdriven Toyota med chaufför och ordnat tillstånd att besöka nationalparken på vägen mellan Nouakchott och Nouadhibou så att vi ska kunna se båtarna och träffa fiskarna.
Det blir en äventyrlig färd. Nouakchott slutar tvärt och förutom skräp, övergivna bildäck och spridda beduintält med magra kameler bundna utanför breder sanden ut sig till synes ändlöst på båda sidorna av asfaltstråket. Efter ett par ökentimmar viker vi av ned mot havet. Den gamla landsvägen in i parken är egentligen ingen väg alls, man kör direkt på den smala strandremsan mellan branta dyner och vågor.
Väldiga flockar av tärnor lyfter framför bilen och hela skogar av stora bleka krabbor springer undan på höga ben. Parken är världsarv och skyddad både för sitt fantastiska fågelliv och för sin roll som barnkammare för fisk längs hela Västafrikas kust. Det gäller att köra precis ovanför bränningarna, ganska fort, för att inte fastna i den våta sanden. Och att ha koll på tidvattnet som slukar strandremsan ett antal timmar varje dag; bilar som inte hunnit undan dras obönhörligt ut i vattnet.
Byn Mamghar med nationalparkspostering och ett stort valskelett i sanden är parkens första stopp.
Exklusiv Guidning Delfin
Här härskar middagsstiltje, men vi får vägbeskrivning vidare till Iwik där fiske ska pågå. Det är nu det börjar gå snett. Det finns inga riktiga vägar i parken, bara hjulspår och enstaka vägvisare i sanden. Ibland slutar spåren i saltträsk och laguner.
Förbud mot hållande av elefanter, stora kattdjur och delfiner på djurparker
Avlägsna sandkullar och torra buskage svävar som hägringar strax över marken och snart är vi helt vilse. Vi måste vara ute ur parken innan mörkret faller och tvingas till slut följa ett spår mot stora vägen. Sanden blir lösare ju längre in i öknen vi kommer. Hjulen spinner och bilen spyr ut mer och mer svart rök. I en hög dyn kör bilen obönhörligt fast och motorn kokar.
Delfiner vanligare längs västkusten
Vattnet står som en fontän ur kylaren. Förutom några kameler i fjärran är vi ensamma i tystnad och dallrande hetta. Hela dricksvattenförrådet går åt till kylaren, men till slut kommer vi loss och fortsätter mot Nouadhibou. Skam den som ger sig! Vi gör ett nytt försök på vägen tillbaka några dagar senare. Det behövs. Sanden blåser så hårt att till och med asfaltvägen är svår att följa.
Just när vi når havet igen händer det som inte får hända.
Reservdäck finns, men inget fälgkors. Stormen har växlat över i tryckande hetta: drygt 45 grader.
Ovanligt många döda delfiner hittade i år
Dessbättre befinner vi oss strax intill klippudden Cap Tafarit och ett av parkens små tältläger för besökare. Vi bjuds på mauretanskt te i små glas starkt, skummigt med myntablad , grillad fisk och en stunds vila under en svalkande tälthimmel. En annan Toyota stannar till och vi får låna fälgkorset. Husen består av masonit eller rostig korrugerad plåt och det finns en handelsbod med kyld läsk.
Allt luktar gammal fisk, men träbåten som är på väg in med god vind i de trekantiga seglen är vacker som en dag.